Visum till Kanada

Resa i Amerika innebär förstås också resa till Kanada. Första gången vi åkte dit på 80- respektive 90-talen var visum eller hyrbilar över gränsen inga problem. Men tiderna har förändrats i Kanada precis som det har i USA.

Det kan vara att ni behöver ansöka i förväg om visum även för att åka till Kanada, det beror på hur ni tar er dit. Om ni tänker flyga till Kanada eller om Kanada är ett transitland för vidare resa, måste en eTA-ansökan göras. Ha kreditkortet och skannad kopia av passet redo när ni börjar. Ansökan görs online precis som man gör när man söker visum till USA och kostar för närvarande (april 2016) 7 CAD. Ovanstående gäller för svenska medborgare. Om ni är medborgare i annat land, kolla på Government of Canada vad som gäller för ert land.

Om ni däremot är i USA och planerar att köra över gränsen till Kanada, behöver ni inte ansöka om visum i förväg. Det innebär dock inte att det bara är att köra över gränsen, räkna med att det tar lite tid. Ni behöver bli godkända och ni behöver ha giltiga resedokument med er, dvs i princip ert svenska pass.

Ett råd är emellertid att ni förbereda för att ta hyrbilen över gränsen. När vi hyrde bil hos vår favorit Rentalcars blev vi uppmanade att först boka vår bil som vanligt och att sen - när vi fått besked om vilken hyrbilsfirma vi var bokade hos - ringa upp igen för att uppge att vi tänkte ta bilen över gränsen. De rekommenderade oss att inte testa och köra över - det här är inte som svensk/finska gränsen - inte bara kunde vi bli nekade att komma till Kanada, vi kunde faktiskt också bli anklagade för försök till bilstöld.

D.C!

Vi har varit i Washington D.C. två gånger. Första gången var i juni 2009, då det var värmerekord med temperaturer på över 30 grader. Andra gången var i maj 2015 och det var nästan lika varmt då. Vi tycker att det är näst intill omöjligt att turista i storstad i de temperaturerna, men efter två resor tycker vi oss nu ändå fått ihop tillräckligt för att skriva en resmålssida om Washington D.C!

Och vi som bara tänkte fördriva en timme…

Boring.

I maj i år körde vi sydost från Washington DC. Efter några dagar hamnade vi i Virginia Beach och på kvällen hade vi någon timme att fördriva efter middagen. Såg på kartan att det fanns en historic site vid något som heter Fort Story, där det bland annat skulle finnas en minnessten över engelska immigranter som kommit 1607.

Inte överdrivet lockande, men i alla fall något att hitta på innan vi knöt oss. Vi slog in adressen i GPS:en och hamnade vid ett ensamt bås med beväpnad militär. Här kunde det ju inte vara. Gick av och frågade och mycket riktigt, detta var inte den rätta infarten. Med hjälp av en vägbeskrivning var vi på väg igen.

Infarten vi hamnade vid var även den bevakad av militär, den var större med flera bås och de hade redan sett oss, så att backa och köra tillbaka kändes fel även om vi hade sett på skyltarna att det var ett militärt skyddsområde och förstås tyckte oss ana att vi hade kört fel igen. Sakta rullade vi fram. Nej, vi hade inte kommit fel - detta var infarten till "First Landing" som minnesstenen heter. Ok, säger vi till soldaten som satt i första båset, då vill vi gärna komma in och se minnesstenen. Han visar oss in; kör till nästa bås så hjälper de er där.

Vi körde längre in och nu var det för sent att ångra sig. Tre soldater, rejält beväpnade och med absolut inget sinne för humor, bad om pass, körkort och bevis på hyrbilen. Därtill skulle vi öppna handskfack och fälla ner solskydden. Vi fattade ingenting, men gjorde förstås som de sa.

Nu var det dags att gå ur fordonet. Jag skulle ställa mig på ett anvisat utrymme en bit från bilen med "head facing away from the vehicle". Mats blev ombedd att öppna motorhuv och bagagelucka. Eftersom det var en hyrbil tog det lite tid och en del fumlande innan han hade hittat hur man öppnade motorhuven. Försökte skämta om detta, men nej, det var inte populärt. Mats fick ställa sig på samma markerade yta av betong som jag redan stod på.

En soldat bevakade oss, en var nog lite högre rankad och stod och bevakade hela proceduren och den tredje började söka igenom de öppnade luckorna. Därefter började utfrågningen; var kom vi ifrån, varför ville vi in på området; hade vi några vapen med oss, hade vi någon alkohol i bilen. Vi svarade tydligen till deras belåtenhet för sen fick vi utfärdat ett Access Pass som skulle vara synligt i framrutan. Vi fick själva stänga alla luckor och ställa i ordning det som letats igenom, medan vi lyssnade på instruktionerna, som lämnades i en mässande ton - det märktes att detta var något hon rabblade många gånger varje dag till besökare; vi fick bara köra rakt fram till minnesstenen och fyren som låg bredvid, vi fick bara parkera på avsedd yta, vi fick inte stanna förrän vi var framme vid stenen, vi fick inte använda mobiltelefonen, vi fick endast fotografera stenen och fyren, vi fick inte gå ut på stranden. Och mycket mer som vi inte ens minns.

Väl framme var fyren stängd och stenen, ja, den var som alla andra minnesstenar - inte särskilt upphetsande. Mycket ståhej för att fördriva en timme mellan middag och läggdags.

Men en sak var i alla fall väldigt intressant. Det var att köra genom en militär anläggning där soldater bor med sina familjer. Där finns skola, dagis, kyrka, affärer, fotbollsplaner, små radhus där barnen lekte utanför. Och i en trädgård hade de en grillkväll. En helt egen värld utanför den vanliga världen!

Resa för formen skull

 Lite inspiration skadar inte. Den här artikeln i ELLE tycker vi är trevlig.

Kvällsvandring på Neonmuseet i Las Vegas.

The Getty Museum i Los Angeles.

Den kromade bönan i Chicago.

High Line i New York

Segla västerut

Framåt hösten tas de stora kryssningsfartygen hem till USA och Karibien från sommarens turer runt Medelhavet. Då har man tydligen markant lägre priser. USA Today tipsar om detta.

Lunch i San Francisco?

Det här cafeet öppnade året efter The Golden Gate Bridge var klar. Stängde för länge sedan men har nu renoverats och öppnade igen för ett par veckor sedan. visst får man lust att åka dit och käka.

Varning för biluthyrartricken!

Nu vet vi att Hertz Gold Rewards inte går till dig som hyr bilen utan till personalen som lurar dig. Vi har tidigare hört från folk vi känner att de har blivit debiterade för tillägg de inte tycker att de har godkänt. Bland annat en turnerande artist (Sofia T.) som åkte på ett par hundra dollar i dolda avgifter till biluthyrningsfirman Dollar tidigare i år.

Vi tycker att vi själva är rätt vana efter alla dessa resor i USA. Vi hyr ju alltid bil genom rentalcars.com och väljer givetvis självriskeliminering direkt i beställningen. Så även i detta fallet. Vi hade bokat en Toyota RAV4 till vår Washingtontripp. Den hämtades ut på Newarks flygplats väster om New York den 25 maj.

Damen vid disken frågade givetvis först om vi skulle uppgradera till en större bil. Tack, men nej tack, vi har gjort vårt val hemma i lugn och ro. Sen vill hon gärna hjälpa till och skydda oss på resan, och undrar om vi vill ha tredjepartsförsäkring. D.v.s om vi blir påkörda av någon oförsäkrad i detta advokat-täta land. Det brukar vi trots allt välja men frågar vad det kostar. Tror att hon sa 6 eller 7 dollar per dag. Vi skulle köra runt i 9 dagar så det lät rimligt. Sen tillkom en avgift för att bilen kunde lämnas tillbaka med tom tank trots att den hämtades ut fulltankad. OK, drygt 40 dollar kan det vara värt. Bensinen kostar cirka 5-6 kronor litern nu.

Jag skriver under på pekskärmen, och får en pappersbunt och så pratar vi lite om hur vägtullsbizzen för motorvägarna fungerar och att man betalar det i efterhand. Just då vill man ju bara iväg och det står fler kunder och väntar bakom ryggen. Vi hittar bilen på parkeringen och ger oss iväg.

När vi lämnar tillbaka bilen en dryg vecka och 200 mil senare får vi ett kvitto som visar att vi har blivit debiterade för en handfull olika saker. På 5, 6, 7 och 8 dollar per dag, plus skatter givetvis. Hon har bevisligen kryssat i allt som gick.

Vi har varit i kontakt med rentalcars.com som givetvis avsäger sig allt ansvar. Det är ju vi som har godkänt. En dyr läxa för tillit alltså. Vårt råd är alltså: kräv att få se alla avgifter innan ni överhuvudtaget rör bilen.
#hertz

Hyr en husvagn

Frihet på burk.

Det finns många bra sätt att resa i USA: Bil, buss, tåg eller flyg. Då bor man ju oftast på hotell eller motell. Husbil är ju ytterligare en variant, då man har boendet med sig så att säga. Man kan övernatta i naturen.
Sist men absolut inte minst är en klassisk blank aluminium-husvagn. Dom är stora och dyra, men går numera att hyra av "Airstrem2go" i Las Vegas. Ägaren jobbade tydligen tidigare direkt på fabriken som bygger dem, så han vet väl han gör. Det är dyra grejor, men vill man färdas med stil, så...

Man hyr en rejäl SUV samtidigt som orkar dra ekipaget.

Nya höjder

Nya tornet. Foto: Thinkstock.

Vissa av oss var ju upp på de klassiska gamla WTC-tornen innan de raserades i katastrofen 2001. Nu får alla chansen när ett nytt utsiktsområde öppnas i nya One WTC. Tidningen Vagabond hävdar att det skall öppnas en vecka innan vi kommer till Manhattan. Det verkar stämma, för nu har vi bokat en tripp upp till översta våningen den 5:e juni vid lunchtid.

Sommaren 1981 uppe på taket.

Vi bokar trots kronans fall

USA har blivit dyrare för oss turister när kronan faller. Dollarn ligger i dagsläget kring 8,70 kronor och prognoserna säger tyvärr upp emot 9 kronor. Det innebär att vi kan förvänta oss cirka 10 procent högre priser när vi är i USA.

Resebranschen säger sig emellertid inte ha märkt av någon avmattning i intresset att åka till USA. Och vi hjälper till att hålla liv i den statistiken för vi har nu bokat vår nästa resa. I maj/juni kommer vi att besöka Washington DC, Delaware, ostkusten i New York State samt naturligtvis några dagar i New York, vilket vi förstås kommer att skriva mer om snart.

Den planerade rutten.

Inte bara studenter i Boston

Boston kvalar med lätthet in på vår topp-5 lista över städer i USA. Staden i sig är definitivt värd  mer än ett besök och omgivningarna i New England gör det bara ännu bättre.

Sydsvenskan hade nyligen (febr 2015) en artikel om Boston. Är ni e-abonnent på tidningen kan ni hitta den där, men den är tyvärr inte tillgänglig för alla så vi har helt enkelt kopierat in större delen av den nedan. Text och copyright: Sanna Torén Björling. Vi har lagt till länkar till en del hon skriver om och det är vi som lagt till bilder.

Vi passar förstås på att hänvisa även till vår sida om Boston.

USA:s historia är alltid närvarande.

Flygplatsen ligger centralt, och vatten finns det överallt.

Man behöver inte studerat här för att bära universitetets T-shirts

Somerville är en del av Boston som för mindre än ett par decennier sedan gick under öknamnet ”Slummerville”. När en blomstrande tillverkningsindustri under senare delen av 1900-talet gick allt sämre och ett finmaskigt spårvagnsnät skrotades till förmån för hiskeliga motorvägar rakt genom bostadsområdena förstördes både samhälle och trivsel. Området hamnade på dekis, brottsligheten steg dramatiskt. Under de senaste åren har Somerville genomgått en formidabel transformation och är numera invaderat av hipsters som äter ekologiskt, ordnar alternativa musikfestivaler och trampar runt på fastväxlade cyklar. Hyrorna har mer än fyrdubblats på tjugo år och väntas stiga ytterligare i samband med att en ny t-banestation blir klar. Gentrifieringen har gått så långt att lokaltidningen The Boston Globe skriver om invånare som är oroliga för att Somerville har blivit för coolt och har börjat leta efter nya kvarter att göra ”alternativa”. 

Sarma drivs av de profilerade kockarna Cassie Piuma och Ana Sortun och är en läcker restaurang med en lång bar och en meny av mellanrätter för mellan 10 och 15 dollar styck (ca 80-120 kronor). Rätterna är inspirerade av Mellanöstern men är också känsliga för amerikanska mattrender, där några års hejdlös vurm för grönkål sakta börjar ersättas av annan kål (blom- och bryssel-, gärna klyvd och rostad). Bland rätterna finns hummerdolmades med sellerirot och svart tryffel och tunisisk råbiff med rädisor, löskokt ägg och harissachips.

Harvard Bridge (www.universalhub.com)

För det mesta går det alltså bra att gå. Det handlar inte bara om söndagspromenader i den vackra parken Boston Commons mitt i stan, där ekorrarna är tama och gärna kommer fram och nosar, shoppingstråket längs den exklusiva Newbury Street och längs den pampiga allén i The Commonwealth. I Boston promenerar 13 procent av invånarna till jobbet - och passerar man likt många av dem Harvard Bridge – för att till exempel ta sig från downtown till den universitetstäta stadsdelen Cambridge – kan man titta lite särskilt på bron. På sina ställen pryds räcket av värmande virkningar och i marken mitt på den 620 meter långa stålstrukturen markerar orden ”halfway to hell” (halvvägs till helvetet) att man närmar sig Massachusetts Institute of Technology, MIT. Många tusen pluggtrötta studenter har stirrat i asfalten när de har passerat frasen, utnött och ifylld under decennier.

När man säger att en stad i USA känns ”europeisk” handlar det delvis om arkitektur, men också om promenadvänlighet: såväl trottoarers själva existens (som inte alls är given), som att de löper genom områden som är behagliga att gå i och att bostadsområden, affärsdistrikt, shopping och parker ligger integrerade i stadsbilden utan ett nät av sexfiliga motorvägar. Boston på USA:s östkust stämmer i båda avseenden – i princip.

Men det är i högsta grad en amerikansk stad som har både ett stolt baseball-lag (Red Sox) och en enorm betydelse i USA:s historia. Här utspelades "Boston tea party", en nyckelhändelse under upprinnelsen till den amerikanska revolutionen och till självständighetskriget där amerikanerna slog sig lösa från britterna. Det famösa tekalaset i december 1773 utgjorde kulmen på ett bråk om beskattning, där protesterna mot britternas skatt på te blivit allt häftigare. För britterna var inkomsterna viktiga både för att markera kontroll över folket på andra sidan Atlanten och för att rädda det krisande Ostindiska kompaniet. Tusentals personer var engagerade när ett stort parti te – 342 kistor fulla - under några timmar kastades överbord och förstördes i stället för att lossas och beskattas. Berättelsen åskådliggörs på ett museum i centrala Boston, där guider i full mundering ger historielektionen som ett timslångt, familjevänligt skådespel ombord på en kopia av ett av fartygen.

På senare år har skatteupproret i Boston Tea Partys inspirerat och lånat sitt namn åt den konservativa, statskritiska rörelse som har kommit att skapa en spricka inom Republikanerna, ett av USA:s två stora politiska partier. Dess sympatisörer finner man dock inte många av i Boston – en östkuststad med högutbildad befolkning där flertalet röstar demokratiskt. Om staden är demokratisk har Massachusetts under de senaste åren emellertid styrts huvudsakligen av republikanska guvernörer (den högsta politiska posten i delstaten) – den tidigare och även sannolikt nymornade presidentkandidaten Mitt Romney är en av dem. Delstaten är ändå progressiv och antog under Romney en hälsovårdsförsäkring för alla som utgjorde modell för den reform som president Barack Obama sedan genomförde över hela USA. Massachusetts var också år 2004 först med att legalisera samkönade äktenskap, något som sedan dess spridit sig till 36 av USA:s stater.

Och högutbildad, ja – Boston är förstås en stad för de lärda med mer än 100 högre lärosäten i området, krönta av det privata elituniversitetet Harvard och nämnda MIT, båda med svårslagbar akademisk status. Över 250 000 studenter sätter naturligtvis sin prägel på stan och i Cambridge ser man dem överallt. Kånkande, pratande, fikande.

Strosar man i krokarna kring Harvard (och det bör man absolut!) ser man att området skiljer sig markant från affärsdistriktet på södra sidan om Charles River som löper genom stadskärnan. Den som är det minsta konstintresserad ska inte heller missa Harvard Art Museums som nyöppnade i november efter sex års omfattande ombyggnad. Konstsamlingarna omfattar 250 000 verk från över 6 000 år och har med stjärnarkitekten Renzo Pianos hjälp fått en inbjudande presentation – här finns många unika, världsberömda verk av konstnärer från Sandro Botticelli till Richard Serra. Just nu lyfter museet fram en kännetecknande svit av enorma, abstrakta målningar av den ryskfödde amerikanen Mark Rothko. Den höga marmorinnergården har glasats in och de övre våningarnas forskningsfokus har öppnats för allmänhet och studenter som kan beställa fram verk ur magasin, likt ett bibliotek. På återinvigningen i november framfördes finkulturell musik av toppstudenter och museichefer, politiker och förvaltningschefer berömde varandra och skämtade lika klädsamt som bitskt om rivaliteten mellan Harvard och Yale.

Ett annat konstmuseum väl värt ett besök är Institute of Contemporary Art, ICA. Byggnaden som museet ligger i stod klar 2006 och ingår i en omdaning av det vattennära området Waterfront - från ruffig, industriell hamn till ett område att flanera i, med restauranger och aktiviteter. Kvarteren runt omkring domineras delvis av byggjobb - förändringen pågår fortfarande. Som många stadsplaneringsfrågor är den inte okontroversiell och har fått kritik för att trots alla satsningar vara för mjäkig mot motortrafiken, till fotgängarnas förbannelse. Återstår att se hur stråket fungerar när det är färdigbyggt.

Sarma är förstås inte den enda bra krogen i Boston, som kryllar av matställen. På B & G Oyster bar serveras hundratals mollusker varje dag och den lilla ostronmenyn uppdateras och trycks om två gånger om dagen. I Chinatown serveras vällagad kinesisk mat på många ställen, och på Puritan & Company i Cambridge äter man brunch och dricker sin Virgin Mary i en långsmal, helkaklad lokal där sällskapen sitter tätt.

Boston är en växande stad och om runt 650 000 bor i innerstaden lever 4,5 miljoner i storstadsregionen. Det gör den till USA:s sjunde största. Också hyrorna här hör till de högsta i landet och har under de senaste åren stigit dubbelt så snabbt som inkomsterna. Prisnivån är hög också på hotellrummen, men hamnar man lågt i sin budget när notan är betald kan man alltid spara in på taxin. Åka kollektivt i stället - eller ta en promenad. 

Hög, högre högst.

Varning IGEN för visumbedragare

Vi har skrivit om det flera gånger här på bloggen:

Använd endast ESTA:s officiella hemsida för att söka visum till USA. Den finns dessutom på svenska så det är ingen risk att man gör fel. Priset är 14 USD/visum.

Det finns massor av hemsidor som erbjuder sig att fixa visum till er mot ett pålägg på priset på cirka 50 USD. Man kan väl inte direkt kalla dessa aktörer för seriösa, men i regel får man sitt visum, om än till ett högt pris.

Nu varnas det dock dessutom för en bluffsajt som är förvånansvärt lik ESTA:s hemsida. Resenären uppmanas att lämna personnummer och en del annan information som man inte behöver lämna på den riktiga ESTA-sajten. Och olika belopp har sedan plockats från deras bankkonto.

Läs mer här på bloggen om att söka visum.

Så här ser den falska sajten ut:

Smarta appar

Det finns appar för allt. Nedan några reseappar som kan vara användbara, men det finns förstås många många fler.

Råd och information från UD av de svenska ambassadörerna. Använd Min Resa-funktionen för att göra en checklista.

Wi-Fi Finder - Den här appen är gratis och hjälper dig att hitta wifi-nät. En annan app för wifi är Instabridge.

Med Track My Tour kan du låta vänner följa din rutt. Den enklare versionen är gratis.

För oss USA-resenärer. Här hittar du guider till de mest besökta nationalparkerna. Ca 15 kr/guide.

Alltid bra att ha. Converter Units är gratis.

Alla hotellbokningssajter har förstås appar. Hotel Apps har samlat flera av dem.

Snart nytt år

Julstämning i Florida.

Vi har av hälsoskäl tvingats ligga lite lågt med vår blogg. Men vi hoppas kunna komma tillbaka på det nya året. Tack för tålamodet från er läsare.

Vägtips

Västerut från Palm Spring upp i bergen.

På vägen mot "Döda dalen"

Lokalväg i Los Angeles.

Från Chicago till Los Angeles

Man kan aldrig få för många tips om spännande vägar. De stora amerikanska biltidningarna som Automobile Magazine eller klassiska Road & Track gör många testresor och delar gärna med sig av sina favoritvägar. Många vägar är ju långa och raka i Amerika, men kurvigt är ju alltid intressant.
Route 66 är långt ifrån den längsta vägen i USA. Hos USAToday finns en lista på de 51 längsta. Route 66 kommer 12:a.

Musikaliska gator

Vivi till vänster.

RollingStone magazine publicerade en artikel om gator som har ändrat musikhistorien. Beale Street i Memphis,  Motown i Detroit, Music Row i Nashville, Sunset Strip i Los Angeles, Height-Ashbury i San Farncisco och Bleecker Street i New York. Vi har haft glädjen att besöka de flesta. Det finns gott om musikställen, barer och fantastiska levande museum i alla dessa städer.
Kolla in länken ovan och dröm dig bort. Det finns lite Spotifylistor invävda också.

Levande musikhistoria.

Baren hos Sun Record i Memphis

Grand Ole Opry i Ryman Auditorium är en klassiker

Musikbutiker och museer ligger tätt här.

Klassisk plattlangare på nedre Manhattan.

Levande museum där det fortfarande spelas in musik.

Nattliv i Memphis. B.B. King har en bra krog här.

Inresetillstånd och säkerhetskontroller

Det har från olika håll aviserats att flygbolagen inom kort kommer att få möjlighet att lätta på kraven vad gäller avstängd elektronisk utrustning under flygning. Det skall alltså bli möjligt att använda utrustningen under hela resan.

Samtidigt har det från amerikanskt håll meddelats nya regler som säger att resenären av säkerhetspersonalen kan bli ombedd att slå igång sina tekniska prylar vid ankomst till USA. Då är det viktigt att utrustningen fungerar normalt, dvs till exempel att batterierna är laddade - något att tänka på när resan kanske tar 8-11 timmar och datorn är en lockande pryl för att hålla sig sysselsatt.

Gå in och titta på ditt flygbolags hemsida för att se vad som gäller för din resa.

Vi har samtidigt passat på att uppdatera vår sida om Inresetillstånd och säkerhetskontroller.

Death Valley

Långt där borta börjar en uppförsbacke som aldrig tar slut.

Vi körde genom Death Valley i maj i år när vi var på väg från Morro Bay vid kusten till Las Vegas. Maj månad är egentligen efter den period som det rekommenderas att turista i Death Vally - nämligen oktober till april innan värmen står till. Nationalparken har världens högsta medeltemperatur och t ex i juli 2013 uppmättes här över 54 grader.

Allt är inte dött.

Det kostar en mindre inträdesavgift till området och väl där inne upptäcker man att området är förvånansvärt omväxlande med berg, saltsjöar och sandöknar och faktiskt en hel del växtlighet. Det är inte så konstigt att det är ett unikt och populärt turistområde i Kalifornien.

Death Valley Visitor Center ligger i den lilla centralorten Furnance Creek, där det också finns restauranger och hotell. Och under vinterperioden anordnas guidade turer härifrån. Det finns gott om berömda platser i den här gudsförgätna öknen.

Tänk på att bunkra upp med ordentligt med vatten innan ni kör in. Om det är mycket varmt var försiktig med bilens AC. Tanka också innan turen. Det finns bensinstationer i området men det är glest mellan dem och priset är upp till 50 procent högre än utanför parken. En lång sträcka var utan beläggning när vi passerade. Flera kilometer med lösgrus. Lätt att fastna med en vanlig personbil. Jämn fart och inga hastiga rattrörelser var lösningen.

En oändlig yta, med en slingrandeväg.

Mycket hyrda husbilar med ovana förare.

Smile. Say cheeeese. Turisttätt vid Zabriskie Point.