Route 66 - eller åtminstone delar av den

Med legendariska Route 66 är det inte bara en fråga om att komma från punkt A till punkt B som är fallet med dagens ganska ocharmiga Interstate-vägar. The Mother Road, The Main Street of America, The Road eller som den heter i dag The National Historic Route 66 har ett skimmer över sig av att vara på väg någonstans, av tiden när varje liten stad hade sin egen lilla diner och sitt eget motell, av den amerikanska livsstilen.

Vägbygget blev klart 1926 och består av ca 4 000 km väg mellan Grants Park i Chicago och Santa Monica i Kalifornien. Den sträckte sig då över åtta stater - Illinois, Missouri, Kansas, Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien - och över tre tidszoner. Route 66 var när den byggdes den första sammanhängande, efter den tidens förhållande bekväma, vägen över stora delar av kontinenten och fyllde ett enormt behov. Tiden hann dock så småningom ikapp och kravet på snabbare vägar gjorde att nya Interstatevägar byggdes och Route 66:s förfall började.

Som så ofta är fallet i USA beslöts dock till slut att ge Route 66 status som National Historical Road och att medel skulle samlas in för att restaurera vägen. För stora delar av Route 66 var det för sent, förfallet var för stort och vägarna är upprivna, men  vissa vägbitar finns kvar och har i några fall t o m renoverats.

En A-Ford har blivit kvar på macken

Vi har inte på långa vägar åkt hela Route 66, men - i två omgångar - en liten bit av den i Arizona och Kalifornien.

2007 var vi i Las Vegas och körde Route 66 österut från Kingman till Flagstaff. Vägen mot Flagstaff är helt ok. Förfallet är inte så kraftigt och vissa delar har blivit renoverade. Det kändes lite högtidligt och overkligt att äntligen vara på väg längs The Mother Road. Hela tiden såg vi de oändligt långa transporttågen dragna av ibland upp till fyra lok och hörde de omisskännliga tågtjuten som vi hade väckts av redan första morgonen på vårt hotell i Las Vegas. Öken överallt, skallerormar (ja, vi såg ju inga förstås) och bollar av buskar som blåste fram.

Världens största leksakståg

Varmt och torrt även i januari

Redan strax utanför Kingman höll vi på att köra förbi Hackberry General Store, men tvärnitade och vände tillbaka. Trodde knappt våra ögon. En gammal bensinstation/affär från 30-talet som öppnats upp 1993 av en 66-fantast efter flera år i slummer. Butik med fika, vykort och jukebox. Mängder av bilar utanför i varierande skick, djurskallar, varningsskyltar för "300 miles desert ahead".

En tidig Corvette som skyltdocka

Chevrolet "Unsafe at any speed" Corvair långtidsparkerad

Vi var nu på väg genom olika indianreservat - Hualapai, Hopi och Navajo. Stannade i lilla staden Valentine och åt en god lunch på en genuin diner. Inga problem med vägen och på eftermiddagen var vi framme i Williams där vi hade bestämt oss för att övernatta innan vi besökte Grand Canyon dagen därpå. Hittade ett bra – om än något överprisat – B&B där vi fick ett rum.

Dagen var inte på långa vägar slut, så vi beslöt oss för en utflykt till Flagstaff ytterligare österut. Tittade oss lite omkring och åt middag på ytterligare en kanonfin diner, men när det började mörkna begav vi oss hem. Och se det var inte så lätt! Route 66 i beckmörker var inte kul. Det blir väldigt mörkt i ökenlandskap.

Dinner in Flagstaff

Andra gången vi kört Route 66 var 2010. Även den gången utgick vi från Las Vegas där vi hade firat nyårsafton. Den här gången körde vi västerut. Vägen ut från Las Vegas var ganska slingrig och gick genom öken och det är egentligen svårt att säga var vi kom på Route 66 - plötsligt insåg vi att vi körde på 66:an och vi hade ingen aning om hur det gick till. Här var öknen ännu mer påtaglig. Vi körde ju rakt genom Mojave-öknen, bara öken, berg och kaktusar så långt ögat nådde. Det var jättevackert och mäktigt. Då och då ett litet samhälle, men inte alls så välbehållna som de vi upplevt ett par år tidigare.

Vägen var också i mycket sämre skick - vissa bitar var så trasiga att vi fick hålla 20-30 km/t och på andra avsnitt hade vägen helt sackat ihop och vi fick gå upp på Interstaten för att sen köra tillbaka till gamla vägen när den blev bättre. Timmarna gick och vi insåg att vi skulle inte ha en chans att hinna till Los Angeles, som var vårt mål, innan mörkrets inbrott, så till slut fick vi köra upp på Interstate för gott.

Framme vid Santa Monica Pier

Route 66 slutar vid Santa Monica Pier utanför Los Angeles och dit kom vi ju ändå så småningom. Vi hade bokat in ett hotell vid stranden bara två stenkast från den berömda skylten som talar om att Route 66 slutar.

Allt som allt - Route 66 i sin helhet är fortfarande en dröm. Men vi inser att vi måste ha riktigt gott om tid för en sådan resa och att den i vissa delar kan vara helt underbar, medan den i andra delar faktiskt kan vara en ganska plågsam bilfärd över dåliga vägar som inte gjorts vid på 60-70 år. Men det är ju trots allt ändå Route 66!