 |
| Utsikt från Skylon Tower. Foto: Viveca Söderberg |
Fallen är delstaten New Yorks mest kända naturfenomen, men det är från den kanadensiska sidan som de bäst ses och det är här de flesta turistattraktionerna finns. Niagara Falls är inte världens högsta vattenfall men lär vara det bredaste och det med mest vattengenomströmning.
Allra bästa utsikten och bästa fotograferingsmöjligheterna får man om man åker upp i Skylon Tower (varifrån fotot ovan är taget 1996). Tornet är 160 meter högt räknat från marken och 236 meter från botten av fallen.
Den amerikanska sidan är förstås inte helt utan attraktioner - här ligger t ex Niagara Falls State Park med 75 meter höga Prospect Point Observation Tower som ger en underbar utsikt över landskapet. Även här finns båtturer. Länk till Niagara USA.
ROAD-TRIP TORONTO-QUEBEC
"Soligt men jäkligt kallt i Reykjavik även i slutet av maj. Språngmarsch över plattan till skjulet som är vänthall. Charterplanet från Köpenhamn mellanlandar här för att tanka. Sommarvärmen som mötte oss på Torontos flygplats några timmar senare kändes ännu bättre med den Isländska ishavsvinden i färskt minne. Det tar väl en timme in med flygbussen till city. Hela tiden kan vi se CN Tower. Det över 500 meter höga riktmärket som talar om var staden ligger. Snurrande 360° restaurang på 350 meters höjd, som man når med en glashiss på utsidan av benen. Toronto är Kanadas snabbast växande storstad. Fram till slutet av fyrtiotalet förde den ett slumrand liv, där vid kanten av Lake Ontario. Den ligger givetvis kvar där, men den har växt väldigt fort sen dess. Faktiskt åt alla håll. Även ut i sjön, söderut. Både det fantastiska Ontario Place, och en flygplats ligger på konstgjorda öar ute i sjön."
 |
| Toronto Skyline med CN Tower sett från vårt hotell |
"Down Town Toronto är annars byggt efter det system som alla moderna nordamerikanska städer byggs. Det rör sig om ett tiotal jättekvarter med gamla stadshuset, börshuset, centralstationen vackert kontrasterade mot bankpalats i svart, eller guldöverdraget glas. Jag tycker att bägge epokernas arkitektur kommer till sin rätt när de får konkurrera såhär."
"Längre norrut i stan finns massor av de Edwardianska stenhusen kvar från början av 1800-talet. Idag vackert renoverade. Vi lyckades få ett rum på Neill-Wycik, som ligger i närheten av Yorkville. Det vackraste kvarteren med de här engelska husen. En del byggda bara några årtionden efter att fransmännen hade bränt ner sina byggnader i staden för att försvåra engelsmännens kolonisering. Missasaugaindianerna sålde ett område som motsvarar två tredjedelar av staden i dag för en summa av ca 4000 dollar. Här byggdes då engelsmännen York. För att återgå till vårt hotell, så är det alltså studentbostäderna man hyr ut mellan terminerna på colleget. Helt och rent, med tvättstuga och TV-rum på 22:a våningen strax under sol- och utkiksplattan."
"Mycket renare än N.Y. Ingen soplukt på morgnarna. Det gick att gå på halvskumma gator på kvällarna utan att känna den rädsla som kan smyga sig på en i N.Y. Samtidigt har Toronto en härlig blandning av folk på gatorna, ett stort China Town, och givetvis ett Little Italy. Hälften av Torontos befolkning är födda utanför Kanada. Sammanlagt över 70 etniska grupper. Så nog är det en pulserande stor stad, men märkligt vänlig
och gemytlig."
"På The Old Spaghetti Factory, nere vid Esplanaden kan man få en god Spaghetti Bolognese. Men framför allt fick vi se en inredning vi aldrig sett maken till. I den stora restaurangen är det inställt spårvagnar, telefonkiosker, en hel karusell med hästar och vagnar. Mitt i denna sanslösa skrotsamling kan man alltså käka en hel del pasta rätter till bra priser. Redan första dagen upptäcker vi att, trots svensk devalvering i etapper, och relativ hög dollarkurs, kommer vi att kunna äta gott och prisvärt på den här resan. Canadadollarn stod i ca 6:50 när vi åkte från Sverige. Man får fortfarande en middag för två med en flaska vin för under 20 dollar. Bådar gott, för oss och vårt matintresse. Nu är vi inga märkvärdiga människor, utan även stora älskare av bra fast food. Så det gör ju inget att man får en Big Mac för $1.95, eller att en stor kopp morgonkaffe och donuts håller sig under dollarn. Det kanadensiska kaffet är förresten mycket starkare och godare än det man får i USA."
 |
| Toronto by night från CN Tower. |
"På The Old Spaghetti Factory, nere vid Esplanaden kan man få en god Spaghetti Bolognese. Men framför allt fick vi se en inredning vi aldrig sett maken till. I den stora restaurangen är det inställt spårvagnar, telefonkiosker, en hel karusell med hästar och vagnar. Mitt i denna sanslösa skrotsamling kan man alltså käka en hel del pasta rätter till bra priser. Redan första dagen upptäcker vi att, trots svensk devalvering i etapper, och relativ hög dollarkurs, kommer vi att kunna äta gott och prisvärt på den här resan. Canadadollarn stod i ca 6:50 när vi åkte från Sverige. Man får fortfarande en middag för två med en flaska vin för under 20 dollar. Bådar gott, för oss och vårt matintresse. Nu är vi inga märkvärdiga människor, utan även stora älskare av bra fast food. Så det gör ju inget att man får en Big Mac för $1.95, eller att en stor kopp morgonkaffe och donuts håller sig under dollarn. Det kanadensiska kaffet är förresten mycket starkare och godare än det man får i USA."
 |
| Torontos Trolleys |
"Runt hörnet vid vårt hotell, hittar vi ännu en respektlös satsning. Restaurangen Wheels. Man har byggt om en bensinmack till matställe. På planan framför finns pumparna kvar, nu med belysning i. Kassaapparaten är utbytt mot en bardisk, och verkstan är matsal, Väggarna är smyckade med navkapslar, reg.plåtar, emaljskyltar för Castrol och Penzoil. I love it."
 |
| Raka vägen hela dagen. |
"Att klimatet i staten Ontario kan vara extremt, får vi känna redan första kvällen ute på landet. Vi har åkt i nordostlig riktning längs med sjön, riktning Kingston. I Trenton viker vi av huvudvägen och letar oss ut i ett ödistrikt, som är rekreationsområde året runt. Så här års är det segling, windsurfing m.m. Men till vintern blir samma område ett skiddistrikt. Det är möjligt bl.a. för att Ontario sträcker sig från Niagarafallen i söder till Ishavet och nästan Nordpolen. Utan att ha några högre bergskedjor som stoppar vindarna. Så när vinden vänder blir det kallt på nolltid. Iskall luft rasar ner över land. "
"Vad som händer den här kvällen, är att en tornado växer fram mellan luftmassorna. Vi hade precis checkat in på vårt motel, när dom bryter TV-sändning för ett viktigt vädermeddelande. Först pratas det om storm sen ändrar man sig till orkan. En tidtabell med städer och countyn kommer upp på bildrutan. Med 15 minuters intervaller prickas orter in som kommer att drabbas av ovädret. Vi tycker att vi känner igen en del orter från vägskyltar under dagen. Himlen hade varit elakt svart. Men kartan ligger kvar ute i bilen, tio meter från ytterdörren. Och ute regnar det som på film, och vattnet studsar upp en halvmeter igen från marken. Vi står smått skräckslagna vid fönstret, och tittar på ovädret. Försöker räkna blixtarna, och hur långt borta dom är. Omöjligt, det är korseld."
Dagen efter på de tidiga TV-nyheterna börjar vi inse hur kraftigt ovädret var. Städerna Orangeville, och framförallt Barrie sex, sju mil utanför Toronto har vänts upp och ner. Hus och bilar ivägkastade 50 meter. Skolan i i Barrie fanns inte mer, men ungarna hade gått hem en halvtimme innan, för det var strömavbrott. Det här tog huvuddelen av nyheterna i flera dagar framåt. Med all rätt. Det startades insamlingar överallt för orkanoffren. Men som tur var drabbar dessa oväder väldigt lokalt. Vi såg inte så mycket som ett omkullblåst träd under hela vår resa.
 |
| "Going up the country" |
Men till vår stora besvikelse är tullvakterna på sitt kitsliga humör. Felet vi gör är kanske att vi är för ärliga. På frågan om vårt mål svarar jag att vi tänker åka en bit på deras sida av floden, och senare återsända till Kanada i morgon. Så kan man tydligen inte göra. Han blev väldigt misstänksam när jag inte kunde specificera vårt mål. Två européer i en hyrd kanadensisk bil utan fast resmål. Det blev för mycket för honom. Ut med alla väskor. Storkoll på bilen, och allmän misstänksamhet.
45 minuter senare var vi alla fall inne i USA. Men vårt humör var något sänkt. Sju mil senare åkte vi in i Ogdensburg. En ful fattig industristad. Här fanns en bro över till Kanada igen. Nu hade vi lärt oss läxan. När vi fick frågan om vart vi var på väg fick han ett rungande svar; Ottawa. Han blev så förvånad att han skrev fel datum i passet. Så enligt pappret hade vi varit i landet tre veckor innan vi kom hit. Svaret Ottawa var i alla fall dagens sanning. Det är Kanadas huvudstad, men lika anonym som Canberra i Australien. Vi svenskar hör bara städerna Montreal, Toronto och möjligtvis Vancover.
Vi visste följaktligen ingenting heller. Desto roligare var det att upptäcka denna pärla. Har man någon uppfattning om en okänd huvudstad är det väl att det mest är en massa departementsbyggnader, och i övrigt rätt trist. I det här fallet är det helt fel. Ottawa är en oerhört vacker och levande stad. Tvillingstad med lillebror Hull på andra sidan floden i staten Quebec. Det tog lite längre tid en vanligt att hitta ett motell. Det här är nog mer en hotellstad. Men det löste sig efter en timme när vi började leta på en annan utfart. På norrsidan fanns den vanliga blandningen av restauranger, motell, snabbmatställen och bilhandlare, plus ett och annat snabbköp.
 |
| Kanadas och Ontarios flaggor |
Som turist kan man få ett “Autopass” på turistkontoret. Det ger oss gratis parkering under tre dagar mitt i City. Vi ställer bilen I närheten av parlamentsbyggnaden, och tar oss ann staden till fots. I vanlig ordning finns det givetvis ett gigantiskt inomhuscentra med ett par varuhus och ett femtiotal specialbutiker. Det går ju att gå runt hur länge som helst. I en butik blir vi utfrågade i en halvtimme av expediterna om vad vi tycker om Ottawa, och hur Sverige fungerar. De varnade samtidigt oss för Quebecarna. Ett krångligt folk med ett svårt språk. Deras franska är så speciell så franska turister ofta får försöka tala engelska för att göra sig förstådda. Vi får väl se hur det går om ett par dagar när vi kommer dit. Ottowas restaurangliv är i alla fall härligt blomstrande. Runt det gamla saluhallsområdet myllrar det av intressanta krogar i alla smaker. Här har de europeiskt influerade restaurangerna ett gedignare utseende än vad vi har sett i Amerika överhuvudtaget.
 |
| Lediga rum. |
Nog är staten Quebec fransk så det räcker. Officielt är Kanada tvåspråkigt, men det verkar inte fungera I verkligheten. Andelen engelskspråkiga i Quebec, är större en de fransktalande i Ontario. Men Quebecs självständighetsiver från resten av Kanada märks i det dagliga livet. Det mesta i skyltväg är bara på franska. Ibland är det engelska övermålat, om det har varit tvåspråkigt från början. Det påstås att skoleleverna läser bägge språken. Men fan tro't. Vi har inte ens i Frankrike råkat ut för att en servitris i 20 års åldern inte förstår meningen: Ett glas rött vin, uttalat på engelska. Utanför Montreal hände det i allafall. Hon hämtade sin bror i köket, som inte heller förstod ett ord engelska. Till sist fick jag försöka med min leksaksfranska. Då lossna det, och vi fick vårt vin.
Det här kändes lite oroande för vår kommande vecka i de här trakterna. Men som vanligt är det mest en fråga om vilja, både från vår sida och de människor vi mötte. Väl framme i Quebec City, hade vi vant oss vid att vara i ett fransktalande område. Det här är så långt uppför St Lawrence River som vi skall. Floden som är östra Amerikas utfart till havet. Här paddlade indianerna kanot en gång i tiden, sen kom fransmännen, senare tog den Engelsmännens krigsfartyg ända in till Lake Ontario. Idag är den alltså två nationers vattenväg till öppet hav. Hit till det som är Quebec City, kom alltså fransoserna redan tidigt 1600 tal.
Det är däremot fullkomligt omöjligt att hitta i Quebec City. Vi bor på ett motell norr om stan, och jag tror inte att vi lyckades åka samma väg fram och till baka till city någon av de här dagarna. Staden är gammelfransk med en inre stadskärna innanför murar längst upp på berget. Gatorna går sällan i nittiograders vinkel mot varandra, utan snarare trettio grader så det blir svårt att avgöra om man åker längs med en huvudgata, eller lite snett ifrån. Det här är den mest europeiska staden vi träffat på här. På gott och ont. Turismen präglar den här staden på ett udda lite ansträngt sätt. En "konst"-gata i gamla stan som var sprängfylld på båda sidor av prefabricerad dekorativ konst. Såld av studerande med kreditkortsdragarna i högsta hugg. Men alla hitresta New York-bor och skolklasser från olika håll upplever nog det här som ett besök i Europa. Även på restaurangerna var det ofta samma stämning som det kan bli på Västerlånggatan i Stockholm i semestertider.
Men för all del, nog luktar lite kultur i kvarteren häromkring. Det här staden har ju också mer historia än många andra amerikanska städer tillsammans. Så här längst upp på klippan är utsikten givetvis anslående. Till priset av att det är oerhört jobbigt att ta sig fram på de smala gatorna som ibland lutar något alldeles otroligt. På väg ut till Beauport och motellet hittar vi ett nytt matställe. Baton Rouge, ett tre våningar högt lyxigt stekhus med bar och nattklubbsrestaurang. Fransk smörsångare som underhåller i baren redan på eftermiddagen. Perfekt mat, perfekt serverad av frackklädda ynglingar. Hit kom många direkt efter jobbet på advokatbyrån, eller banken.
Vi fick oss en rejäl dos sol vid poolkanten sista dagen innan vi åkte söderut mot Montreal.
På östsidan av floden på väg mot Montreal, slås vi än en gång av det faktum. Att det byggs väldigt ojämnt. Vad jag menar är att ett drömhus, ofta kan ligga granne med något ruckel som borde blåst omkull för tio år sedan. Sen ett drömhus till i gråsten eller kanske knuttimrat. Därefter en ödetomt. Som ordningsam svensk frågar man sig hur dom hanterar en byggplan i en kommun. Längre in i de här småstäderna ändras ordningen. Då är fler hus byggda i samma stil. Men ofta har alla öppna trädgårdar. Alla har stora gräsmattor med bara några enstaka träd emellan. Stora vita trähus i något som liknar jätteparker. Väldigt snyggt.
När vi kommer ända fram i Montreal och skall korsa floden syns de båda öarna mitt I St Hélene Island med det jättestora nöjesfältet La Ronde. På den andra ön Ile' Notre Dame finns mitt nöjesfält; Circuit de Villeneuve. Platsen för Canadas Grand Prix i Formel 1. Vi passerar högt över bägge de här öarna, en motorvägsbro för oss som på en inflygningssväng rakt in mellan ett par vackra skyskrapor. Här är gatorna i räta linjer igen. Och vi hittar snabbt den viktiga pulsådern i genom stan. Vi passerar parker, och Olympia-stadion. Fortsätter ett par mil med bebyggelse runt om oss till vi hittar motell området. Andra sidan ett stort villa område. Nästan så långt norrut man kan komma på Montreal-ön.
 |
| Lyste upp rummet i rött. |
Vi får oss en rejäl dos gratis underhållning på kvällarna. Det pågår VM i fyrverkeri ute på La Ronde. Varje kväll skjuter ett nytt landslag upp raketer i tre kvart. Det måste vara flera hundra tusen människor ute på gatorna. Det tar säkert en timme efter att fyrverkeriet är slut innan trafik flyter över huvud taget. En kväll hade vi tagit oss ut till uppskjutningsplatsen. Det var nästan skrämmande att se folkmassan i rörelse efteråt. Men folk är bättre disciplinerade här. Ingen panik bara trångt. Gratis bussar gick i skytteltrafik till tunnelbanan. Man hjälps åt att gå åt samma håll bara.
Vi hade sagt flera dagar i rad att vi borde prova på deras hummer som många restauranger skyltade med. Precis runt hörnet fanns Brochet Vieux St Denis, som vi käkat på innan. Dit gick vi med en flaska vitt under armen. Här provar man nämligen med det tricket för att locka folk. Vi föll för det i alla fall. Inte för att spara pengar kanske så mycket. Vin är oftast överkomligt i pris på krogen. Men det kändes så skönt att ta med sin egen vinare. Servitrisen kylde flaskan, och korkade upp. Sen njöt vi av var sin jättehummer vackert och smakfullt serverad med sallad och soppa för $10 per person. Jag talar om enkilos humrar, serverade för 65 svenska kronor.
Lördagen och söndagen tillbringar jag på racerbanan. Träning ena dagen och Canadas Grand Prix den andra. Det var inte smärtfritt att få presslegitimationen till racet men det löste sig till sist. Tyvärr fick vi byta hotell de sista nätterna, allt i city var fullbokat i månader i förväg.
 |
| Tack Lill-Lövis |
Direkt efter loppet på söndagen drog vi söderut. Det är bara en sex, sju mil till gränsen mot USA. Inga problem med tullen, men tyvärr försvinner vår bilkarta när vi tankar bilen, så vi väljer lite galna vägar. Men vi kommer i närheten av Lake Placid. Det vore ju synd att bara åka förbi, så vi tar en omväg på ett par mil, och käkar middag på Marna Lena's Pasta Place. Som vanligt blir vi vänligt bemötta när dom upptäcker att vi kom långväga. Den extraknäckande servitrisen, som egentligen är skolfröken kommer nästan av sig i jobbet för hon vill prata med oss istället. Vi måste fortsätta igenom New Yorks sjödistrikt, för att komma tillräckligt långt, idag. Eller rättare sagt i kväll.
Mörkret faller fort och jag väljer fel utfart från Watertown. Det blir dimmiga krokiga landsvägar neremot Rome. I Utica får jag grus i ögonen, och vägrar köra mer. Efter ett par minuters diskussion kan vi enas om ett övernattningsställe. Jag somnar på väg mot kudden. Två olympiska städer, ett Formel 1 Grand Prix, 40 mil på okända vägar och en felkörning i dimman. Det blev lite för mycket på en dag.
Nästa dag är allt toppen igen, vi fortsäter västerut mot Niagarafallen och Kanada igen. Vi följer Lake Ontarios strand. Syracuse, Rochester, Medina och in i Niagara Falls. Eftersom det regnar stannar vi i USA, för att åka över till de vackra fallen i morgon om vädret blir bättre. När regnet upphör går vi bort till Pizza Hut och käkar deras bakade pizzor direkt i stekpanna. Sen tar vi en promenad i den 90% fuktiga kvällsluften, som har ersatt regnet. Återvänder till Moonlite Motell, för sista natten i USA?
Solen skiner, och jag får Egg McMuffin till frukost. Det här blir en bra dag. Snabbt upp till tullstationen, via Devils Hole precis innan de amerikanska fallen, som det heter på den här sidan. Men det är ju Hästsko-fallen på kanadasidan som gäller. Det är här det är som vackrast. Jag är i alla fall helt fascinerad av det. Jag tycker inte om att vara på sjön, men jag kan titta på vatten som rör sig hur länge som helst. Här blir jag nästan hyptoniserad, av vattenmassorna. Jag måste hit igen vid tillfälle. Innan vi lämnar området smiter vi in på det galna Niagara Falls Museum. Ett 150 år gammalt, fullkomligt vansinnigt hus. Här finns tex. Anna Taylors tunna, den som hon åkte i när hon blev den första människan utför fallen. Här finns flera specialbyggda tunnor och gummibollar som galningar har använt för att levande störta ut för fallen med.
Hela det museet som påstås vara Nordamerikas äldsta är fyllt med konstiga prylar. Bl.a Freaks of Nature, d.v.s. kalvar med två huvuden, eller kor med fem ben, oerhört makabert. Den egyptiska samlingen har säkert varit fin, med sina 3500 år gamla mumier. Men hela museet är orenoverat, ja näst intill ostädat sen 1827 när dom öppnade. Oerhört nergånget, men fortfarande väldigt sevärt i sin galenskap.
 |
| Vi glömde kolla om vi vunnit |
Hela stan är smaklöst vacker på ett sätt som inte finns i Europa. Man kan inte tycka illa om det, om man än skulle vilja. De sista dagarna anänder vi till en liten tur bort till Lake Hurons strand. Vi tog vägen över Paris och London. Då kommer man ut till sjön vid parkerna längst söderut i sjön.
Vägen norrut är rätt odramatisk och löper parallelt med sjön I mil efter mil. På höger hand har vi farmarna.Varje bondgård har en eller två silos, ett par lönnar, nära huset gräsmattor, och vitmålade staket. Stora åkrar, som avlöses av en likadan gård, med två silos och lönnar. Första riktiga stad är uppe I Port Elgin. Här uppe börjar skogen och bergen lite igen. Fortsätter man förbi Owen Sound kommer man rätt snart till skidorterna i"Blue Mountains".
 |
| Utsikt från den obligatoriska silon |
Stora delar av Ontario har köpts upp av schweizare och tyskar. Det kommer fortfarande tysktalande invandrade hit, köper en gård och blir bönder. Hanover och Brussels ligger i närheten. Sista dagen tar vi farväl av våra vänner och åker sakta de 30 milen till flygplatsen. De känns ytterst vemodigt, för vi har verkligen anpassat oss till det här samhället och skulle gärna vilja stanna ett helt eller ett halvt år till att börja med för att försöka försörja oss och försöka utvecklas i det här samhället. Det känns faktiskt mer naturligt än att flytta till ett Euoropeiskt land. Här finns det bästa från Europa, plus det fria och pådrivande från USA. En mycket angenäm mix, är vår bedömning efter över en månads semestrande här.
"We'll be back".
 |
| Lokala handlaren i byn. |
