2013/09/24

Svenskbygderna

Utvandrarna i Lindstrom.
Enligt uppgifter emigrerade så många som 1,3 miljoner svenskar till USA mellan 1850 och 1920, så även om en femtedel återvände hem finns det i dag många svenskättlingar i landet. Som alla vet är Minnesota den stat dit flest svenskar styrde kosan. Även Illinois och Wisconsin ligger på 5-i-topp,  med Kalifornien på andraplatsen. År 1900 bodde  det till exempel fler svenskar i Chicago än i Göteborg.

Givetvis valde man oftast att flytta dit släktingar och vänner redan befann sig, men vi inbillar oss att området i sig också måste ha spelat stor roll. För här är landskapet verkligen svenskt. Vägskyltarna är annorlunda och moderna hus är annorlunda, men annars är det rätt mycket som att köra hemma. En mix av det bästa från Sörmland, Dalarna och Småland, med ett stänk av Österlen ibland.

Vi hade läst på lite innan vi kom till Minneapolis och gav oss ut på en endagstur där vi försökte följa en blandning av Swedish Trail, Moberg Trail och en tredje rutt som fokuserar på att följa River St Croix. Avstånden är korta och även om vi inte stannade i varje rekommenderad stad så hann vi se det vi ville se.

Stillwater är en mycket levande småstad.
Historiska bron över St Croix River till Wisconsin-sidan
Vi började med Stillwater. En riktig fin liten stad. Här skulle vi om vi haft möjlighet absolut kunnat stanna några dagar. En charmig huvudgata med fina små butiker och ett genomtänkt område ut mot St Croix med bra restauranger och en strandpromenad. Här träffade jag på två svensktättade damer som nästan gick i taket av lycka när de upptäckte att jag var svensk. Själva kom de från Stockholm. Ja, de kom ju inte från Stockholm i den bemärkelse vi menar, men vi stötte flera gånger på att svenskättlingar på det mest naturliga sätt sa att de var från Sverige och att de var svenskar.

Turen gick vidare till Lindstrom - den kanske mest kända svenskstaden i det här området med sitt fina vattentorn i form av en tekanna. Här står statyn av Karl-Oskar och Kristina från Utvandrarna - väldigt symbolisk där han tittar framåt, medan Kristina hela tiden tittar tillbaka. Den lilla stan är genomsyrad av Sverige - skyltar på svenska, svenska butiker, ett par restauranger med deras tolkning av svensk mat. Men om var det en charmig stad – nej knappast. Här strömmar svenska turister igenom i princip varje dag, så vi förstår att det inte är något märkvärdigt att svenskar dyker upp, men alltihop kändes väldigt "turistigt" och lite slitet. Ett absolut måste på svenskrutten tycker vi, men vi stannade för lunch och åkte sen vidare. För att inte vara allt för orättvisa mot Lindström kan dock tilläggas att om man lyckas parera in till exempel Karl Oskar Days eller andra liknande tillställningar är det nog en större upplevelse.

Vattnet är alltid närvarande.
"Svenska" vägar.
Sedan fortsatte vi till Scania - här finns Gammelgården Museum - och därefter till Chisago City för att titta på Vilhelm Moberg statyn. Överhuvudtaget finns det gott om hänvisningar till Moberg och den tid han bodde i området för att skriva sina berömda böcker. Ytterligare två fina städer är tvillingarna Taylors Falls i Minnesota och Saint Croix Falls på Wisconsin-sidan. Här trotsade vi värmen och gick en mini-vandringstur i nationalparken för att se de berömda potholes som finns där. Snabbt förklarat har de "borrats" av virvlande vatten, småsten och grus under glasiärtiden.

Hästar, kor, får och människor tävlar på en State Fair. Allt skall vara tip top.
Som Gröna Lund och Kiviks Marknad hopslagna och dubblerade
på samma plats.
Men framför allt drick alltid vatten i värmen.

Minnesota State Fair i St Paul träffade vi några dagar senare en svenskättling som sålde träslöjd med kurbits-mönster. En mycket intressant man. Hans familj kom verkligen från Dalarna och han och hans fru hade många historier om äldre släktingars berättelser om hemlängtan och vilket trauma det var för många att lämna allt bakom sig. Dottern i familjen hade studerat på Linnéuniversitetet i Växjö och mannens syster hade också besökt Sverige, men själv hade paret aldrig varit här. Och han var ändå en av dem som sa att han kom från Sverige.

Majs, massor med majs.
Tyvärr missade vi det som tydligen ska vara bland det mest intressanta i området. Vi hade bestämt oss för att besöka Swedish-American Institute på måndag förmiddag. Det visade sig att de hade stängt. Onödigt slarv från vår sida – dels att inte tänka på att många museer har stängt just på måndagar, dels att inte kolla upp det i förväg. Nu var vi tvungna att åka vidare.

Ganska kontinental stadsbild.

Idag är det svenska ett minoritetsinslag.
Det solblekta sortimentet i
skyltfönstret hos Erikson's Delikatesser
Slutligen Andersonville, som inte ligger i de traditionella svenskbygderna, utan är en stadsdel i västra Edgewater i Chicago. En stor del av alla svenskarna i början av förra seklet bodde i Andersonville. Stans centrum ligger kring Clark Street. Här var vi bland annat på Farmers Market och här ligger också Swedish American Museum med en liten fin fast utställning och tillfälliga utställningar med svenska konstnärer. Man firar midsummer första veckan i juni med tusentals besökare. (Det finns ganska många sådana "småstäder" i Chicago, en annan sådan som vi gillade var Damen. Egentligen har de helt vuxit samman med storstan, men de har ändå behållit sin småstadscharm och det finns för det mesta både bra shopping och bra restauranger.)





2013/09/17

Outlet-shopping i New York?


Det är ju givetvis spännande att shoppa på fina gatan på Manhattan i New York. Men skall man fynda på riktigt är det en outlet som gäller. Och dom ligger aldrig mitt i stan. Vi som alltid hyr bil på våra resor ser ju till att passera en eller flera Premium Outlets. Härom veckan när var i Chicago var det Labour Day Sale med 50% på märkesvaror överallt. Snart är det Columbus Day Sale. Sen är det Thanksgiving Sale, Black Friday,  Holiday Sale eller after Holiday Sale. Men som sagt inte inne i stan. Utan snarare åtta, tio mil iväg bortom förorterna. Fast Woodbury Common Premium Outlets som ligger en dryg timme norr om Manhattan hämtar och lämnar dig vid ditt hotell inne i stan runt för 500:- tur och retur. Köp ett par jeans så är den trippen betald.




2013/09/14

Färjelägen

S.S.Badgers utrangerade systerfartyg i det vackra morgondiset
vid Lake Michigans östra strand.
I USA åker man bil eller flyger längre sträckor. Ja, vissa distanser kan man ju åka tåg också, men det är ofta rätt dyrt. Vi kollade t.ex New York – Washington häromåret och valde hyrbil i alla fall, eftersom vi var fyra som skulle åka. Greyhound-bussarna är också ett alternativ, men det är inte ofta vi har sett dem på vägarna numera. Själv har vi inte provat de senaste trettio åren. Men möjligheten finns.

Runt Manhattan finns det många vattenvägar, med färjor för både bil-
och persontransport.
Det finns faktiskt ett alternativ till: Färjor. Vi har nyligen provat ett par intressanta genvägar. Från New London i Connecticut åkte vi till Orien Point långt ute på Long Island öster om New York för ett par år sedan och nu senast korsade vi Lake Michigan från Ludington i Michigan till Manitowoc i Wisconsin. Där sparade vi minst tio timmars körning.

Men precis som här hemma i Skandinavien får man betala rätt mycket för att spara körsträcka. Båtarna går inte så ofta, så det kan dessutom bli en extra motellnatt för att allt skall stämma. Man får helt enkelt sätta upp det äventyrs- och upplevelsekontot - för när det gäller till exempel Long Island hade vi väl aldrig kommit så långt österut på ön om vi hade åkt "landvägen" via New York ut.

Sök rätt på en färja eller två.
På den här kartan finns massor av länkar till korta och långa båtresor. Tvärs över eller längs med floder och ut till olika stora öar. Sen får man inte glömma att detta är lite udda farkoster för oss - ingen av de färjor vi åkt med hade varit kvar i drift hos oss här hemma. S.S.Badger som går över Lake Michigan fyller 60 år den här sommaren och det fanns en lite snabbare och dyrare Lake Express på nästan samma sträcka. Long Island-rutten trafikerades av en liknade trotjänare och även en del öppna färjor som mer påminde om våra gula vägfärjor i skärgården. Men det är spännande och man kommer till platser man annars hade missat.

Staten Island-färjan är med i många filmer. Tar dig bort en bit,
så du får en annan synvinkel på Manhattans skyline.
Gamla färjor måste man backa ombord på för att kunna komma av åt rätt håll.
Spännande att komma iland på ett helt nytt ställe. Long Beach-färjan
angjorde en rätt enkel brygga.
Den sotiga oljeröken avslöjar S.S.Badger.




2013/09/06

Återseendet

Folk finåker hit för att luncha i skuggan vid bageriet.
När man reser mycket blir det ju oftast till nya platser. Till stora städer som New York, Las Vegas och Miami har vi ibland återvänt både en och flera gånger. Men till de små orterna längs vägarna har man inte alltid möjlighet att återkomma. På min första långa Amerikaresa för över trettio år sedan besökte jag bland annat Minnesota. På väg upp till Minneaoplis längs Mississippi råkade jag passera en ort som heter Stockholm. Extra kul eftersom jag bodde i Sveriges huvudstad på den tiden. Stannade till i  denna sömniga lilla håla med 95 invånare. Minns ett postkontor och någon slags kombinerad butik/bar där det satt lite folk inne.

Inte stort.
Det är först nu härom året jag hittat staden igen genom internet. Den lägger nämligen på flodens östra strand som tillhör Wisconsin. Jag har letat i kartböcker på Minnesota. Förra veckan var vi nu på väg med hyrbilen söderut mot Chicago och närmade oss platsen. Vi stannade och tankade i De Soto strax innan. Där fanns bara en bensinmack och en handfull trötta hus.
När sen den gröna Stockholm-skylten dök upp vid vägkanten och visade 66 invånare sjönk förhoppningarna rejält. Men det visade sig bero på att det bor färre vuxna röstberättigade registrerade invånare i stan. Men som sommarort har den levt upp. Vi käkade en helt fantastisk lunch i skuggan under träden utanför bageriet och shoppade T-shirts i en av prylbutikerna. Stockholm är en riktig liten pärla.


Juli 1981.
Augusti 2013.
Varm kycklingsallad med valnötter och kall gazpachosoppa.
Äkta vägkrog.




2013/09/02

Hemma igen.

You can see for miles, and miles… …från 93 våningen.
Även om vår hemresa gick förvånansvärt bra, känns det lite som en baksmälla när man har plockat ur alla väskor, fyllt tvättmaskinen och laddat upp tusentals bilder i datorn.  Under nio timmar från flygplatsen i Chicago till lägenheten i Malmö är nog nytt rekord. SAS flög in en halvtimme, väskorna kom fram direkt och tåget från Kastrup gick på minuten.
Nu får vi börja bearbeta det hela och göra inlägg om alla delmålen på resan. 400 mil genom sex stater blev det, och vackert väder nästan hela tiden. I varmaste laget faktiskt, men vi klagar inte.

Vad kan man mer begära?
The winner takes it all.



Många broar över Chicagos kanaler som ger tillfällig svalka på båten.