Long Island till Manhattan

Mycket SUV:ar, BMW och Jaguarer på väg mot storstaden.

Att med bil landvägen närma sig New York österifrån är lite udda. När Manhattans berömda skyline plötsligt skymtade framför oss efter ett par timmars bilresa var det lite speciellt. Först Empire State Building och sen alla de andra kända profilerna. Vackert och inbjudande.

En besättningsman var utplacerad
i fören såsom dimvakt.

Men låt oss börja längre ut. Vi kom från New England och hade tagit bilfärjan från New London i Connecticut. Det närmade sig helg och var lite kaotiskt på det trånga färjeläget. Massor med bilar i ett virrvarr av köer. Vissa färjor var av den öppna sorten som vägverket använder i Sverige. Visserligen lite större men mer som en pråm. Vi kom till sist med en normalstor färja med restaurang och soldäck. Eller dimdäck som det borde hetat eftersom största delen av den 80 minuter långa färden skedde i riktig tjocka. Vi stod i fören, lyssnade på mistluren och spanade efter land. Plötsligt uppenbarade sig några öar och en brygga utan färjeterminal.

Sommarhus.

Väl framme i Orient Point på Long Island nordöstra spets möttes vi av ett helt annorlunda landskap. Till att börja var det platta landskapet som en mix av Skånes sydkust och Öland. Efter hand längs den slingrande landsvägen blev det allt tätare mellan vinodlingarna, fruktträden och de små strandhotellen. Men ändå svårt att förstå att vi var på väg mot en av världens största städer. Visserligen 15 mil bort, men ändå.

Ösregn, och vi är de enda gästerna på
budgetmotellet Budget.

Vi ville ge The Hamptons på Long Islands sydkust en chans dan därpå så vi började leta övernattning. Vi befann oss långt ut på Long Island Expressway (495) som är huvudpulsådern in mot Manhattan. Vi chansade på att hitta någon av de kända kedjorna. Fick en chock när prisnivån verkade ligga upp mot 300 dollar i Holbrock, väldigt dyrt med tanke på att vi hade ett fint Howard Johnson-hotell bokat för de kommande dagarna ett stenkast från Manhattan för drygt 100 dollar natten. Efter lite letande med hjälp av GPS:en kapitulerade vi inför ett litet privatägt budgetmotell med betoning på budget. 69 dollar utan frukost men med bullrande luftkonditionering. En dörr som mer eller mindre bara bestod av masonit och som en tioåring skulle kunnat sparka in. Shit happens.

The Hamptons är ett samlingsnamn på alla de fina orterna South, West och East Hampton. De ligger som ett pärlband längs den oändliga sandstranden på Long Islands sydsida. Stora vita trähus, privata klubbar och badstränder. Små idylliska samhällen med gallerier, restauranger och märkesbutiker. Invånarna glider gärna runt i sina Rollsor, Bentleys, Ferraris och antika Mercedes cabrioleter för att shoppa och synas lite. Alla de här små städerna är välskötta med poliser som patrullerar och hälsar artigt på alla. Det finns hur många strandvägar som helst att följa och njuta av fina hus, pittoreska byar och vacker natur. Stränderna här ute är svårare att nå. Nästan uteslutande privata anläggningar med parkeringsvakter som vill ha 40 dollar för att man skall gå ur bilen ett tag. Inte så inbjudande.

 

Allt i butikerna är inte från Gucci.

Shoppingbil i South Hampton

Mycket charm.

Välbevakade kvarter.

Väl uppe på den bitvis fyr- och femfiliga matarmotorvägen västerut mot New York City som på vardagarna sväljer enormt mycket trafik, slås man av den oerhörda kontrasten i en stat i USA. Ja det finns faktiskt krafter igång för att få Long Island till en egen delstat. Den 51:a i så fall. Det finns redan en egen flagga. Med nästan åtta miljoner invånare från Queens och Brooklyn intill Manhattan med till exempel det berömda nöjesfältet Coney Island och JFK flygplatsen, ända ut till vildmarken 20 mil österut. Yta något större än Gotland med nästan lika många invånare som hela Sverige. Kanske inte helt fel tänkt. Men då måste ju alla amerikanska flaggor sys om, så det dröjer nog ett tag.

Coney Island.

Här, en par tunnelbanestationer från Manhattan
slutar i princip långa Long Island.

Den oändliga boardwalken.