 |
| Boring. |
I maj i år körde vi sydost från Washington DC. Efter några dagar hamnade vi i Virginia Beach och på kvällen hade vi någon timme att fördriva efter middagen. Såg på kartan att det fanns en historic site vid något som heter
Fort Story, där det bland annat skulle finnas en minnessten över engelska immigranter som kommit 1607.
Inte överdrivet lockande, men i alla fall något att hitta på innan vi knöt oss. Vi slog in adressen i GPS:en och hamnade vid ett ensamt bås med beväpnad militär. Här kunde det ju inte vara. Gick av och frågade och mycket riktigt, detta var inte den rätta infarten. Med hjälp av en vägbeskrivning var vi på väg igen.
Infarten vi hamnade vid var även den bevakad av militär, den var större med flera bås och de hade redan sett oss, så att backa och köra tillbaka kändes fel även om vi hade sett på skyltarna att det var ett militärt skyddsområde och förstås tyckte oss ana att vi hade kört fel igen. Sakta rullade vi fram. Nej, vi hade inte kommit fel - detta var infarten till "First Landing" som minnesstenen heter. Ok, säger vi till soldaten som satt i första båset, då vill vi gärna komma in och se minnesstenen. Han visar oss in; kör till nästa bås så hjälper de er där.
Vi körde längre in och nu var det för sent att ångra sig. Tre soldater, rejält beväpnade och med absolut inget sinne för humor, bad om pass, körkort och bevis på hyrbilen. Därtill skulle vi öppna handskfack och fälla ner solskydden. Vi fattade ingenting, men gjorde förstås som de sa.
Nu var det dags att gå ur fordonet. Jag skulle ställa mig på ett anvisat utrymme en bit från bilen med "head facing away from the vehicle". Mats blev ombedd att öppna motorhuv och bagagelucka. Eftersom det var en hyrbil tog det lite tid och en del fumlande innan han hade hittat hur man öppnade motorhuven. Försökte skämta om detta, men nej, det var inte populärt. Mats fick ställa sig på samma markerade yta av betong som jag redan stod på.
En soldat bevakade oss, en var nog lite högre rankad och stod och bevakade hela proceduren och den tredje började söka igenom de öppnade luckorna. Därefter började utfrågningen; var kom vi ifrån, varför ville vi in på området; hade vi några vapen med oss, hade vi någon alkohol i bilen. Vi svarade tydligen till deras belåtenhet för sen fick vi utfärdat ett Access Pass som skulle vara synligt i framrutan. Vi fick själva stänga alla luckor och ställa i ordning det som letats igenom, medan vi lyssnade på instruktionerna, som lämnades i en mässande ton - det märktes att detta var något hon rabblade många gånger varje dag till besökare; vi fick bara köra rakt fram till minnesstenen och fyren som låg bredvid, vi fick bara parkera på avsedd yta, vi fick inte stanna förrän vi var framme vid stenen, vi fick inte använda mobiltelefonen, vi fick endast fotografera stenen och fyren, vi fick inte gå ut på stranden. Och mycket mer som vi inte ens minns.
Väl framme var fyren stängd och stenen, ja, den var som alla andra minnesstenar - inte särskilt upphetsande. Mycket ståhej för att fördriva en timme mellan middag och läggdags.
Men en sak var i alla fall väldigt intressant. Det var att köra genom en militär anläggning där soldater bor med sina familjer. Där finns skola, dagis, kyrka, affärer, fotbollsplaner, små radhus där barnen lekte utanför. Och i en trädgård hade de en grillkväll. En helt egen värld utanför den vanliga världen!
Jag skriver under på pekskärmen, och får en pappersbunt och så pratar vi lite om hur vägtullsbizzen för motorvägarna fungerar och att man betalar det i efterhand. Just då vill man ju bara iväg och det står fler kunder och väntar bakom ryggen. Vi hittar bilen på parkeringen och ger oss iväg.
Det finns många bra sätt att resa i USA: Bil, buss, tåg eller flyg. Då bor man ju oftast på hotell eller motell. Husbil är ju ytterligare en variant, då man har boendet med sig så att säga. Man kan övernatta i naturen.
