Väl på plats åkte vi ut i vår hyrda Dodge Caravan till raceanläggningen i Atlanta redan på lördagen för att kolla läget, och aklimatisera oss inför det viktiga racet på söndagen. På den stora gratisparkeringen blev vi direkt erbjudna lördagsbiljetter för $25, istället för $35 som killen påstod att de kostade i biljettluckan. Nja, man vill ju inte bli lurad, men killen hävdade att han hade köpt plats för sin husbil för dyra pengar och fått en bunt extraplåtar. Så ok, vi tar chansen och köper fyra. Det var inte bara billigt, utan gav oss tillträde till både en del av tävlingsdepån, och numrerade sittplatser till eftermiddagens kvalificeringar, och kvällens "Nationwide"-race. Överallt känner man sig välkommen, och inte ens vakterna är hårda. Står man lite för nära och fotograferar, hör man man bara en röst som säger: sir, sir, sir you can't stand on that side of the line.
På söndageftermiddagen blev några turer på den enorma marknadsplatsen utanför med T-shirt och prylförsäljning i förarnas alla färger och tävlingsnummer. Det är viktigt att ha en favorit, men man ser fans i alla åldrar som inom sina familjer bär olika förares prylar.
Eftersom värmen var bedövande från den klarblåa himmeln, fick det bli till att käka mackor och dricka kalla öl i skuggan under de stora läktarna i väntanpå att solen skulle gå neråt strax innan racet började vid sjutiden. Framför läktaren är det rockmusik, förarpresentationer, bilutställning, flagg-cermonier och överflygning av stridsplan innan den berömda ordern kommer: Gentlemen, start your engines!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar