I fotspåren av Martin Luther King Jr

Bilden lånad från memphisflyer.com

Alla städer i USA - i princip utan undantag - har en Martin Luther King Jr Boulevard eller en Dr King Avenue eller liknande. Martin Luther King Jr blev den mest ledande gestalten för de svartas kamp för integration och medborgerliga rättigheter på 50- och 60-talet. Han fick Nobels fredspris 1964 och valdes till "Man of the Year" av tidskriften Time. Han var en talare av guds nåde och han trodde på icke-våldsprincipen.

Alla vet egentligen vilken lång kamp de svarta i USA fört sedan slaveriets dagar, men det är inte förrän vi reste runt i Georgia och Tennessee som vi faktiskt insåg verkligen hur starka motsättningarna var vid den här tiden och att södern i princip "stod i lågor". En kamp som eskalerade från 1955 när Rosa Parks vägrade lämna sin plats på bussen till en vit man. Massmöten hölls och civil olydnad i Gandhis anda användes, men givetvis blev det ändå mycket våld, dödande och bränder, framför allt när polisen ingrep.

Martin Luther King Jr mördades i april 1968 i Memphis Tennessee.

Vid vår resa började vi med att besöka The King Center i Atlanta. Här ligger MLK och hans hustru Coretta begravna i den vackra marmorsakrofagen med det fina citatet "Free at last, Free at last, Thank God almighty, I am free at last".

Här finns också utställningar och filmer om historien sedan 1600-talet och framåt, om kampen på 50- och 60-talet, rörande och upprörande foton, otaliga citat från hans tal.

Bredvid ligger Ebenezer Church där MLK var pastor och före honom var hans far pastor där. Kyrkan är fortfarande aktiv och bedriver bland annat mycket välgörenhetsarbete bland Atlantas fattiga.

I Memphis besökte vi Lorraine Hotel. Här på balkongen utanför rum 306 sköts MLK av James Earl Ray. Hotellet är i dag National Civil Rights Museum. Museet är ett av de mest välgjorda och genomtänkta museer vi har besökt. Vi inledde med att se filmen "The Witness from the Balcony of Room 306" en film som handlar om tiden innan mordet, men framför allt med intervju med den i dag enda levande person som stod bredvid när det hände. Filmen har också visats på svensk TV. (Länken ovan visar bara ett 2 minutersklipp av filmen, men resten finns också på Youtube.)

Utställningen är mycket rörande och visar utan några krusiduller den grymma tiden, med gott om bilder och filmer. Det var mer än jag som grät när vi gick ut från museet.

Mitt emot har även det hus där Ray stod när han sköt förvandlats till museum, här berättas historien om mördaren, rummen och badrummet i det sjaskiga hyresrummet står kvar och man kan läsa om rättegången mot honom.

Södern är fortfarande präglat av sin historia, det märks inte bara på de museer som finns över själva händelserna, utan även i allt annat. Vare sig det är historien om Elvis, om skivstudiorna, om musiken, om maten, så kommer man alltid tillbaka till det förflutna. Det är bra att gå vidare, men det är också nödvändigt att minnas.

(foton i det här inlägget: Viveca Söderberg)