Svenskbygderna

Utvandrarna i Lindstrom.

Enligt uppgifter emigrerade så många som 1,3 miljoner svenskar till USA mellan 1850 och 1920, så även om en femtedel återvände hem finns det i dag många svenskättlingar i landet. Som alla vet är Minnesota den stat dit flest svenskar styrde kosan. Även Illinois och Wisconsin ligger på 5-i-topp,  med Kalifornien på andraplatsen. År 1900 bodde  det till exempel fler svenskar i Chicago än i Göteborg.

Givetvis valde man oftast att flytta dit släktingar och vänner redan befann sig, men vi inbillar oss att området i sig också måste ha spelat stor roll. För här är landskapet verkligen svenskt. Vägskyltarna är annorlunda och moderna hus är annorlunda, men annars är det rätt mycket som att köra hemma. En mix av det bästa från Sörmland, Dalarna och Småland, med ett stänk av Österlen ibland.

Vi hade läst på lite innan vi kom till Minneapolis och gav oss ut på en endagstur där vi försökte följa en blandning av Swedish Trail, Moberg Trail och en tredje rutt som fokuserar på att följa River St Croix. Avstånden är korta och även om vi inte stannade i varje rekommenderad stad så hann vi se det vi ville se.

Stillwater är en mycket levande småstad.

Historiska bron över St Croix River till Wisconsin-sidan

Vi började med Stillwater. En riktig fin liten stad. Här skulle vi om vi haft möjlighet absolut kunnat stanna några dagar. En charmig huvudgata med fina små butiker och ett genomtänkt område ut mot St Croix med bra restauranger och en strandpromenad. Här träffade jag på två svensktättade damer som nästan gick i taket av lycka när de upptäckte att jag var svensk. Själva kom de från Stockholm. Ja, de kom ju inte från Stockholm i den bemärkelse vi menar, men vi stötte flera gånger på att svenskättlingar på det mest naturliga sätt sa att de var från Sverige och att de var svenskar.

Turen gick vidare till Lindstrom - den kanske mest kända svenskstaden i det här området med sitt fina vattentorn i form av en tekanna. Här står statyn av Karl-Oskar och Kristina från Utvandrarna - väldigt symbolisk där han tittar framåt, medan Kristina hela tiden tittar tillbaka. Den lilla stan är genomsyrad av Sverige - skyltar på svenska, svenska butiker, ett par restauranger med deras tolkning av svensk mat. Men om var det en charmig stad – nej knappast. Här strömmar svenska turister igenom i princip varje dag, så vi förstår att det inte är något märkvärdigt att svenskar dyker upp, men alltihop kändes väldigt "turistigt" och lite slitet. Ett absolut måste på svenskrutten tycker vi, men vi stannade för lunch och åkte sen vidare. För att inte vara allt för orättvisa mot Lindström kan dock tilläggas att om man lyckas parera in till exempel Karl Oskar Days eller andra liknande tillställningar är det nog en större upplevelse.

Vattnet är alltid närvarande.

"Svenska" vägar.

Sedan fortsatte vi till Scania - här finns Gammelgården Museum - och därefter till Chisago City för att titta på Vilhelm Moberg statyn. Överhuvudtaget finns det gott om hänvisningar till Moberg och den tid han bodde i området för att skriva sina berömda böcker. Ytterligare två fina städer är tvillingarna Taylors Falls i Minnesota och Saint Croix Falls på Wisconsin-sidan. Här trotsade vi värmen och gick en mini-vandringstur i nationalparken för att se de berömda potholes som finns där. Snabbt förklarat har de "borrats" av virvlande vatten, småsten och grus under glasiärtiden.

Hästar, kor, får och människor tävlar på en State Fair. Allt skall vara tip top.

Som Gröna Lund och Kiviks Marknad hopslagna och dubblerade
på samma plats.

Men framför allt drick alltid vatten i värmen.

På Minnesota State Fair i St Paul träffade vi några dagar senare en svenskättling som sålde träslöjd med kurbits-mönster. En mycket intressant man. Hans familj kom verkligen från Dalarna och han och hans fru hade många historier om äldre släktingars berättelser om hemlängtan och vilket trauma det var för många att lämna allt bakom sig. Dottern i familjen hade studerat på Linnéuniversitetet i Växjö och mannens syster hade också besökt Sverige, men själv hade paret aldrig varit här. Och han var ändå en av dem som sa att han kom från Sverige.

Majs, massor med majs.

Tyvärr missade vi det som tydligen ska vara bland det mest intressanta i området. Vi hade bestämt oss för att besöka Swedish-American Institute på måndag förmiddag. Det visade sig att de hade stängt. Onödigt slarv från vår sida – dels att inte tänka på att många museer har stängt just på måndagar, dels att inte kolla upp det i förväg. Nu var vi tvungna att åka vidare.

Ganska kontinental stadsbild.

Idag är det svenska ett minoritetsinslag.

Det solblekta sortimentet i
skyltfönstret hos Erikson's Delikatesser

Slutligen Andersonville, som inte ligger i de traditionella svenskbygderna, utan är en stadsdel i västra Edgewater i Chicago. En stor del av alla svenskarna i början av förra seklet bodde i Andersonville. Stans centrum ligger kring Clark Street. Här var vi bland annat på Farmers Market och här ligger också Swedish American Museum med en liten fin fast utställning och tillfälliga utställningar med svenska konstnärer. Man firar midsummer första veckan i juni med tusentals besökare. (Det finns ganska många sådana "småstäder" i Chicago, en annan sådan som vi gillade var Damen. Egentligen har de helt vuxit samman med storstan, men de har ändå behållit sin småstadscharm och det finns för det mesta både bra shopping och bra restauranger.)